Estlanderjakt genom en studieresa till Finland

Våren 2021 fick jag frågan av SYS ordförande Ulf Aronsson om jag kunde skriva en artikel om arkitekten, båtkonstruktören och seglaren Gustaf Estlander till SYS tidning, hemsida och konstruktörsregister. I min vanföreställning att jag redan kunde detta ämne efter ett helt liv med hans ande svävande över hela familjen genom hans Estlanderkonstruktion sk 75 Trumph, som varit i vår ägo sedan 1930 svarade jag omedelbart ja. Jag tänkte mig någon dags arbete, vilket snabbt visade sig vara ett önsketänkande. Visserligen hade jag hört och läst en hel del, men jag saknade helt sammanhangen och källor. I mitt vankelmod rådgjorde jag med min vän Fredrik Ekström i Helsingfors som omgående menade att jag borde tala med Stina, alltså Kristina Reincke som enligt Fredrik kunde allt om Estlander. Fredrik fortsatte:

“Jag borde nog tala med henne först då hennes man Douglas, min barndomsvän precis har gått bort.”

Vi kom överens om att Fredrik skulle fråga om Stina var beredd att hjälpa till. Efter att par dagar återkom Fredrik med beskedet att Stina blivit väldigt glad och gärna ville hjälpa mig i mitt värv. Efter denna dag förändrades hela arbetet till det bättre och blev långt mycket mer professionellt. Hela hösten 2021 innebar långa samtal, utbyte av texter och hypoteser med Stina. Att via digitala medier lära känna någon från grunden är onekligen annorlunda, men pandemin gav oss inget val. Resultatet av samarbetet kunde småningom publiceras SYS medlemstidning Segeljakten nummer 3, 2021. Artikeln blev väldigt bra tack vare Stinas och mitt samarbete. Men vi träffades aldrig under arbetet. SYS ordförande Ulf Aronsson bidrog i arbetets slutfas mycket med en snygg layout.

Senare under vintern 2022 fick jag oväntat ett samtal från Lasse Johannsen, (norskättling) chefredaktör på tyska Die Yacht. Estlander är välrenommerad i Tyskland och Lasse hade uppmärksammat artikeln och undrade om han med tysk ensamrätt kunde få denna på tyska. Jag försökte knappt vara fjär utan tackade omgående ja med några mindre förbehåll samt att vi senare kom överens om en viss ersättning. Nu vidtog nya anpassade skrivningar, mer internationell vinkling samt skrivning på tyska…Tack vare hjälp från Rüdiger Stihl (ägare av Estlanders 75a Gustaf) och kontrolläsning av min vän Christian Nyrén med tyska som modersmål samt att redaktör Lasse Johannsen slutligen redigerade texten gjorde resultatet väldigt bra. Länkar till båda artiklar nedan:

https://sailingclassics.net/wp-content/uploads/2021/12/SYS-n3-Estlander.pdf

https://sailingclassics.net/wp-content/uploads/2022/06/2022_02-Estlander_hl-final.pdf

Mot denna bakgrund väcktes intresset ytterligare att ”täppa till” kunskapsluckor kring Estlanders levnadsbana. Jag frågade Charlotte Hellman på Familjen Burre Hellmans Stiftelse om de kunde tänka sig att finansiera början på arbetet vilket skulle inledas med studieresor till Finland och Tyskland, vilket de efter lite eftertanke lovade att göra. Nu vidtog en noggrann och rätt tidskrävande planering och källforskning. Snabbaste framsteg gjordes i Finland vilket gav en naturlig prioritering för första resan. Viktigast var synkronisering med Stinas almanacka, vilket efter viss mailväxling gav vecka 46. Det kändes långt fram i tiden när datum bestämdes, men det skulle visa sig framgångsrikt att ha en god framförhållning. I efterhand med ett färdigt schema kan det verka enkelt att få ihop hela resan enligt nedan, men innebar betydande möda och kommunikation. Faktum är att jag hann med alla väsentliga möten och något ytterligare kunde adderas. Redan från början bestämde jag mig för att nyttja färjetrafiken mellan Stockholm och Åbo med nya Viking Glory samt Helsingfors till Stockholm med Silja Serenade. Avfärd skedde söndagen den 13 november med en temperatur på 13-14 grader i Stockholm. För säkerhet skull ringde jag PG och bad honom vara snövakt för vårt något veka båthus vilket vi båda skrattade hjärtligt åt, men ett uppdrag som en vecka senare skulle visa sig vara mycket befogat med ett sällan skådat snöfall. Innan resan hade jag även införskaffat:

En uppsats om Gustaf Estlanders alla byggnader i Helsingfors frän Arkitektmuseet.

Samtliga bevarade brev mellan Gustaf och hans äldre bror Ernst från Åbo akademis brevsamlingar som skulle vara stängt när jag var på plats.

Resan i korthet

Eftersom mitt professionella yrke handlar om transport och miljö hade jag genom kontakter på Viking Line lyckats få ett halvt löfte av deras miljöchef Susanna Airola om att bese det nya fartygets maskinrum som drivs med gas när sådan är tillgänglig. I receptionen ombord var man minst sagt tveksam till min fråga.

“Sådant gör vi inte var det raka svaret, men jag får väl undersöka suckade kvinnan bakom disken.”

Jag tog mig en kortare promenad och efter bara 15 minuter ringde receptionen tillbaka. Jag skyndade mig till receptionen och där stod maskinchefen beredd att genomföra en privat visning av fartygets mest spännande delar. Turen var mycket intressant och gav en del praktisk inblick som bara kan fås genom att på plats se motorer och annan utrustning för framdrift, kyla, värme och el ombord. Viking Glory hade enligt uppgift ett skrov med 7 % mindre motstånd i vattnet än även rätt nya Grace. Efter besöket kunde jag inte låta bli att blinka till receptionisten och tacka för den fina rundvandringen. Jag måste verkligen ge en eloge till Viking Line som tog sig tid med mig. Jag tänkte också i mitt stilla sinne att; ”detta var stolpe in”, den här resan kommer att bli bra. Att tro på framgång blandat med tidiga framsteg brukar vara en bra grund för att lyckas.

Måndag 14/11

Ankomst Åbo 7.35 lokal tid. Lite orolig natt med farhågor om att försova mig: Skulle telefonklockan ställa om sig automatiskt eller ej till finsk tid? Allt fungerade väl med flera klockor utöver fartygets egen väckning. Tiden i vid kaj Åbo är kort vilket jag själv erfarit vid sommarjobb på Siljas Svea Corona under tidigt 1980-tal. Vid ett återbesök av vänner ombord råkade jag stanna lite för länge och bli kvar som ofrivillig fripassagerare. Efter riklig frukost steg jag iland och väntade i färjeterminalen en halvtimme för att ta en kort promenad till Sjöhistoriska Institutet och Forum Marinum. Kasper Westerlund som är ansvarig tog emot som avtalat och hade ställt i ordning en forskarplats med ritningar från Estlanders åttor byggda i Åbo samt en massa intressanta artiklar om Göran Schildt. Även en artikel av Kjell H Ericsson om segling i Baltikum som var mycket bra, intressant och tankeväckande. Innan jag åkte till Åbo hade jag berättat för min pappas kusin Magnus Slotte om besöket. Magnus far Birger var båtkonstruktör och ritade bland annat åttan Vågspel och hans samtliga ritningar hade för några år sedan överlämnats till Kasper på Sjöhistoriska Institutet.  Jag framförde dessa hälsningar som besvarades av Kasper.

Jag kikade igenom Frisk Bris samt en rad tidningar och böcker. Intressant var en artikel i Frisk Bris av Pekka Barck om konstruktören Olin Stephens som beskrevs som ”Trollkarlen från Manhattan”. En blinkning till Estlander som ju kallades för Trollkarlen? Eller någon annan koppling till Estlander? Eller bara att epitet ibland tillskrivs framgångsrika människor?

Lunch hade bestämts med Eero Lehtinen från Åbo båtvarv. Eeros bror Tapio seglar just nu Golden Globe Around the World (ensam). Det visade sig att Eero hade seglat runt Jorden tre gånger, varav en i Whitbread Round the World Race och storebror Tapio var inne på sitt tredje varv. Eero berättade att deras 93-åriga mor tyckte att de borde sluta med dessa resor eftersom hennes oro för sina söner höll henne sömnlös.

Eero bjöd på lunch på Restaurang Göran. Lite trögtänkt förstod jag inte riktig namnet förrän jag kom in i lunchsalen där Daphne, Göran Schildts segelbåt stod uppställd mitt i restaurangen i sin hela storlek med mast och segel uppe. Magnifikt.

Efter lunchen en bilresa till Åbo Båtvarv – vilket ställe med vackra båtar och funktionella lokaler.  Jag tittar på ett flertal fina båtar som men framför allt Estlanders R8 Sphinx. Eero ger mig även tre böcker med historiska fakta om varvet, sexor samt ägarfamiljen Håkans verksamhet sedan starten. Därefter far jag tillbaka till Forum Marinum med fortsatt forskning i böcker som avslutas för taxi till fel järnvägsstation, vilket upptäcktes under taxiresan. Jag hann precis med tåget som gick via Tammerfors. Byte i Tammerfors med vissa svårigheter att hitta tåg till Helsingfors men till slut hittades rätt perrong. Nu med hela 5 minuters marginal, puh

Ringer Henrik Andersin (ägare av Blue Marlin) för att berätta att jag nu är i Finland och gärna vill träffa honom om han har tid. Vi bestämmer preliminärt torsdag.

Tisdag 15/11

Efter ett drygt år av samarbete kring artiklar om Gustaf Estlander via mail, telefon och sms skulle det nu ske. Kristina Reincke och jag skulle träffas “IRL” på Idrottsmuseet vid olympiastadion för att leta efter underlag om Estlanders sportsliga framgångar på skridskobanan samt även på kappseglingsbanorna. I arkivet finns knappast något alls om skridskor, men mycket årsböcker där vi hittar en del intressant material. Efter ett par timmars arkivletning tröttnar vi och åker hem till Stina i Söderkulla för att fortsätta diskussioner och leta fakta i alla hennes underlag. Det blir en trevlig och givande eftermiddag som framåt kvällen avslutas med vitt vin och smörgårdstårta. Vid 8-tiden på kvällen tar jag bussen tillbaka till stan fylld av energi.

Onsdag 16/11

Buss till Kotka med en snörvlande person några säten bakom, flyttar fram några steg samt bestämmer mig mentalt för att jag inte kan bli sjuk på denna resa. Vi passerar Borgå, senare Pernå där farmor växte upp samt Lovisa där hon gick i skolan.

Vid busstationen hämtas jag av Taneli Hakkarainen som representerar Wooden Boat Center (Red Sky Yachts). Jag bjuds inledningsvis på lunch, vilket vi äter tillsammans med några andra båtbyggare som är väldigt trevliga. Alltid lätt att träffa likasinnade. Under lunchen ringer Henrik Andersin och bjuder mig till hans kontor på torsdag eftermiddag.

Vi gör en rundvandring på ett båtvarv vars nivå jag aldrig tidigare skådat. Det var utan tvekan ”State-of-the-Art”. Huset är så högt att det går att rigga en sexa inomhus!

Fylld av intryck promenerade jag tio minuter bort till Vellamo Maritimt Centrum där det ligger en sk 22, Colibri IV som ritats av Estlander. Imponerande museilokaler, men tyvärr var min museikontakt på andra möten så arkivet var inte tillgängligt. Detta var inget större bekymmer då det finns digitalt på internet. Sedan hemresa till Helsingfors, nu sprängfylld av intryck från hela dagen. Det känns som varje nytt besök toppar det förra. På kvällen mailar Stina ritningar på obyggd femma av Estlander som var något vi diskuterade dagen före.

Torsdag 17/11

Började med besök av Svenska Litteratursällskapet där en mängd foton från familjen Estlander fanns. Bästa fynd var en bild av Estlanders Ierne. Mycket trevlig personal som hade plockat fram underlag till en anvisad plats. Sedan promenerade jag till närliggande Brages pressarkiv. Här fanns många artiklar om Ernst och Gustaf Estlander. Mona Rautelin hade på förhand plockat fram en artikel från 1953 om stora sjötåget där Trumphen deltog.

Fick dock ytterligare länkar för foton samt bättre förståelse för arkivletning och pressbilder i Finland. Bara ett par kvarter bort låg Henrik Andersins kontor dit jag anländer någon minut sen. Vi hade ett mycket trevligt möte med allmänt ”båtsnack” som toppades med att jag fick boken om Blue Marlin. Eftersom jag hade fått en likadan bok dagen innan i Kotka, bad jag Henrik signera den ena till mig och den andra till Princess Svanevit, vilken senare förmedlades i Stockholm till Charlotte Hellman.

Det hade nu blivit väsentligt kallare, men det blev ändå en kortare fotopromenad av Estlanderbyggnader i stadens centrala delar i ett snabbt mörknande Helsingfors där målet även var besök av ett antikvariat som tyvärr var stängt när jag hann dit.

På kvällen träffade jag mina småkusiner Andreas och Johannes för mat och några öl. Det blev allmän uppdatering av läget med familj och släkt samt beskrivning av min resa hittills.

Fredag 18/11

Fredag morgon tunnelbana från Kampen till Björkholmen vid Drumsö där NJK har sitt ena säte. Det andra på Blekholmen i klubbhuset ritat av Gustaf Estlander. På Björkholmen var miljön mer i paritet med vad jag är van vid som båtuppläggningsplats. Tidigare Åbo båtvarv, Wooden boat centre samt Vellamo Maritimt Centrum var ju alla fantastiskt fina anläggningar på sina sätt. Här var det mer en reguljär båtklubb, fast förvisso ett mycket fint klubbhus. Catarina Wellin som jag haft kontakt med via mail något drygt år vid det här laget fick jag också träffa för första gången IRL. Catarina var väldigt trevlig och lättsam som tillsammans med kollegor hade plockat fram en massa material som jag läste och fotograferade. Av någon anledning kom vi att tala om Fidrapokalen som vår båt Trumph, seglandes för NJK vann slutligt i Sandhamn 1927. Senaste spåret är från 1945 då Henrik Ramsay lämnar över pokalen till en svensk familj vars son som frivillig fältflygare stupat i fortsättningskriget.  Jag tyckte att pokalen borde kunna hittas för att sättas upp för något som inom segling gynnar Finsk–Svenskt samarbete. Jag förde fram min tro att pokalen förmodligen var i någon persons ägo. Catarina föreslog ändå att vi skulle titta i deras gömmor. Jag hade även en bild på pokalen. Vi såg först inget som liknade min bild, men Catarina fortsatte att leta och plötsligt ropade hon ”var är det här då?”. Jag böjer mig ned och där inne står pokalen! Jag får nästan svindel och rysningar. Den var dessutom mycket större än jag föreställt mig.

Mötet fortsätter och jag får med mig massa med nya kunskaper och ingångar till ytterligare material. Jag måste emellertid bege mig till en lunch med representanter för HSS, den andra av fyra finska båtklubbar där Trumphen varit medlem (även Sjöbjörnarna som medlem nummer 51 samt Esbo Segelförening) . De jag ska träffa är Kim Weckström som är en seglarvän, tidigare kommodor i HSS samt ägare av åttan Vågspel. Kim är också arrangör av Classic Yacht Symposium. Rolf Kokkola som jag känner sedan gammalt ska också medverka vid lunchen. Jag anländer till Kims hus, dit han nyligen flyttat vilket visar sig vara ritat av Gustaf Estlander, vilken bonus! Entrédörren till trapphuset står öppen och i vardagsrummets soffor sitter två rätt chockade personer. De berättar att deras seglarvän, jordenruntseglaren och tidigare HSS-kommodoren Tapio Lehtinen verkar råkat ut för någon allvarlig incident för hans båt sänder inte ut position samt att den betedde sig märkligt timmarna innan sista positionsangivelse. Även jag faller in i ett liknande chocktillstånd eftersom jag träffat hans yngre bror tidigare i veckan i Åbo, och då diskuterat deras oroliga 93-åriga mor. Hur ska hon må nu?

Efter allmän diskussion om vad som kan ha hänt sätter vi oss till bords och plötsligt ringer Roffas telefon. Han sätter på högtalaren och vi får beskedet att Tapio har lämnat sin båt som sjönk på fem minuter och nu befinner sig i en livflotte iklädd en överlevnadsdräkt cirka 450 sjömil sydost om Port Elisabeth i Indiska oceanen. Han har däremot inte fått med sig sina glasögon och har därför stora svårigheter att skicka begripliga textmeddelanden.

Den trycka stämningen lättar betydligt och vi kan nu diskutera vårt egentliga ämne mer avslappnat. De kanske viktigaste inspelen är hjälp med kontakt till en Sven-Erik Nylund som seglat med den legendariska rysk/finska seglare Leonid Nagornoff. Vidare berättar Kim att HSS planerar ett Estlander-seminarium i Helsingfors i månadsskiftet juni/juli dit han bjuder mig samt Kristina och menar att vi nu får skynda på vårt arbete…

Efter en lång och trevlig lunch känner jag mig nödgad att röra mig mot Stockmans där Katten som anlänt från Stockholm befinner sig. Under helgen vandrar vi runt i stan och hinner även med en middag med släktingar med avslutande häng på hotell Lilla Roberts fina bar för att på söndagskvällen åka till Sverige med Silja Serenade. Resan innehåller en Queen-show, god middag, men också rätt tufft väder där snörapporter varvades med PGs heroiska skottningsinsatser av båthus som inte klarar alltför mycket last av blöt snö.

Jag somnar ändå gott och tänker tillbaka på en minst sagt lyckad och lärorik resa.

Källa: Magnus Swahn