Nekrolog över Henrik Swahn
Vad Du utförde vann allmänt erkännande. För vem Du var förblev kärt för familj och vänner.
Med denna parafras av ett tidigare begravningstal 1930 till den kände finlandssvenska seglaren, båtkonstruktören och arkitekten Gustaf Estlander vill jag här beskriva vår pappa Henrik Swahns liv och gärning. Från födseln den 28 juni 1941 till hans bortgång den 27 april 2026. Beskrivningen utgår som brukligt inte ifrån hans familjeträd eller yrkesmässiga bidrag utan från hans genuina idrottsintresse som var en betydande del av hans personlighet som smittade av sig på oss barn och hans vänner. Hans yrkesliv var förvisso imponerande, men beskrivs här avslutningsvis kortfattat med hans egna ord. Men för att ta det från början.
1938 gifte sig Jenny Snäckendal från Pernå och Holger Swahn från Helsingfors i Åbo kyrka. Det nygifta paret valde att bosätta sig i Stockholm då arbetsplatsen S/S Wellamo vintertid trafikerade Stockholm – Åbo och sommartid Stockholm – Helsingfors. På detta vis låg bostaden under hela året i närheten av trafikerad hamn. 1939 föddes sonen Carl Herbert, ”Calle”. Tiderna var oroliga och utbrottet av vinterkriget med bombningar av Helsingfors gav ytterligare skäl för ett fortsatt boende i Stockholm med en nyfödd son. Pappa Holger ”Ålle”, fortsatte sitt arbete på S/S Wellamo där han även var krigsplacerad med ansvar för den eftermonterade kulsprutan på fördäck. Förmodligen ganska betydelselös vid ett flyganfall. Eftersom Wellamo alltid trafikerade Stockholm kunde Holger ta ut sin ledighet på hemmaorten vilket därmed inte påverkade familjelivet nämnvärt. Han cyklade med sin racercykel till och från hemmet och hamnen där cykeln fick följa med ombord om det var påmönstring för en arbetsperiod. 1941 föddes Nils Henrik och fick smeknamnet ”Lillo” vilket han behöll livet ut. Trots att han senare fick yngre bröder. 1943 föddes Clas Holger, ”Classe” och 1946 Jarl Christer, ”Kitta”. Till en början bodde familjen på Gärdet i Stockholm, men med en växande skara barn fordrades större boyta och familjen flyttade till ett hus på Drottningholmsvägen i Åkeshov, Bromma.
Lillo och övriga bröders fotbollsintresse var grundmurat med ett ursprung från pappa ”Ålle” och farbror ”Nisse” som under sin uppväxt varit aktiva i Helsingfors och spelat matcher bl.a. organiserade av Finlands bollförbund. Fotbollen i Åkeshov spelades mest spontant men i ökad ålder mer organiserat där Classe kom att bli den mest framgångsrike av bröderna som målvakt.
Somrarna som tillbringades i Helsingfors med övrig släkt innebar segling med ”Trumfen”, familjens skärgårdskryssare och ett skärgårdsliv på öarna Pentala och Villinge. Det var inte enbart idylliskt. Ett sommarlov tillbringade mamma Jenny med fyra stökiga pojkar på Pentala, boende ombord på familjens rätt spartanska skärgårdskryssare förtöjd vid pontonbron intill ”paven” (paviljongen) Ombord fanns endast ett litet pentry med sitthöjd framme vid masten. Pappa ”Ålle” bodde också ombord men då under kortare tider vid sina lediga dagar.
Vid OS 1952 som hölls i Helsingfors och som egentligen skulle hållits 1940 lyckades familjen få biljetter till OS-finalen i fotboll där Ungern besegrade Jugoslavien med 2–0 efter mål av Ferenc Puskás och Zoltán Czibor. Landet vann därmed sitt första olympiska guld. Finalen var en upplevelse som stärkte barnens intresse för fotboll.
Med Finlandssvenska föräldrar och somrar i Finland var det lätt att anamma det språkliga idiomet. Vid en resa med färjan hem efter en lång sommar i Finland tillfrågades en mycket ung Lillo av några rikssvenska barn om något och hör själv att han utan tvekan svarar med en mycket utpräglad finlandssvenska. Han började genast med viss oro fundera på hur detta skulle mottas i skolklassen. Väl i Sverige kunde svenskan med ett Brommaidiom enkelt återtas och därmed passa in i kollektivet. Under hela livet kunde Lillo, mitt i en mening övergå till perfekt finlandssvenska.
Med en uppväxt i Bromma var AIK det naturliga favoritlaget genom hela livet. Stjärnor som Kurre Hamrin och många fler duktiga spelare förstärkte engagemanget och det innebar senare ett ständigt medlemskap och många besök av Råsunda och senare Friends arena.
Kanske för att övertyga oss barn om vilket lag som gällde berättade pappa med inlevelse om AIK-kvarten där AIK 1946 låg under med 1-7 mot Charlton men med 15 minuter kvar lyckades AIK vända till 7-7 som blev slutresultatet. 1972 tog pappa oss till Råsunda för första gången där AIK mötte Åtvidaberg med stjärnorna Ralf Edström och Roland Sandberg i ”Åtvid”. Om jag minns rätt slutade matchen oavgjort. AIK slutade tvåa efter Åtvidaberg i Allsvenskan. Detta trots att ingen match förlorades. Långt senare. 1993 träffade jag av en händelse fotbollslandslaget på nöjesstället Pallas i Norrköping där vi råkade befinna oss med vänner. Delar av landslagstruppen kom dit efter en träningsmatch i stan. Ralf Edström var med i egenskap av Radiosportens expertkommentator och jag kunde då berätta för honom om det starka intryck matchen 1972 hade gjort på oss barn som han mindes väl eftersom den säkrade det Allsvenska guldet.
I familjen råder ingen tvekan om vilket lag som gäller även om det numera tillkommit barnbarn och partners med andra favoriter vilket pappa burit med jämnmod. Inte så konstigt kanske när vår mamma Vanja är Hammarbyare…
Simning var visserligen inte ett större tävlingsintresse för pappa men utgjorde ändå en viktig grund i hans idrottsliga utveckling genom att lära sig och behärska flera simsätt. Träningen leddes av gymnastikdirektör Winberg i skolans regi i sportpalatsets 50 metersbassäng som låg vid S:t Eriksbron. Träningen pågick under tiden i realskolan och utövades med bästa vännen Lasse Florin som gav en god grundfysik vilket kom väl till pass för den skidåkning som vännerna utövade tillsammans senare i livet. Tillsammans med Lasse besteg de Kebnekaise i juni 1969. Leden hade inte öppnats men de hittade fotspår på glaciären som de följde. Bestigningen gick bra men de hade tur med vädret.
Skridskor (hastighetsrör eller tidigare långrör) utgjorde ett annat idrottsintresse under tonåren. Också detta ärvt från sin far Holger, farbror Nisse och deras svåger Birger Slotte i Helsingfors. Nisse åkte långt senare även på Ängby IP med sina brorsöner vid ett besök i Sverige. Bröderna var i tur och ordning även sportlovsinstruktörer för yngre intresserade barn på Ängby IP. Under en tid var Lillos skridskotränare den legendariska världsmästaren Kornél Pajor från Ungern, som då var en del av Östblocket. Pajor hoppade av till väst i samband med världsmästerskapet på Bislett i Oslo 1949 där han vann. Senare flyttade han till Sverige där han färdigställde sina arkitektstudier på KTH. Lustigt nog kom Kornél knappt 20 år senare att bli en nära och kär granne i Djursholms Ekeby. Återseendet var hjärtligt och ledde även till ett nytt kök på Granevägen 8 ritat av arkitekt Kornél Pajor.
I tonåren lades även schack till meritlistan av utövade idrotter. Tillsammans med framför allt storebror Calle spelades det intensivt och i det slutade med att Lillo blev ungdomsmästare i Stockholm. Senare i livet togs schack upp igen men under alla år spelade pappa ofta igenom legendariska partier för att lära och förstå tänkbara och framgångsrika strategier. Han försökte också introducera oss barn i spelet men utan större framgång.
Segling var ytterligare ett idrottsintresse som hade sin grund från släkten i Finland med pappa ”Ålles” 75 kvm skärgårdskryssare ”Trumfen” inköpt omkring 1930. Då främst för kappsegling i Finland, Estland och Sverige. På 1950-talet blev seglingen alltmer inriktad mot långfärdssegling som även förband släkten i Finland och Sverige. Klubbtillhörighet var Helsingfors Segelsällskap sedan sent 1920-tal med sin verksamhet på Skifferholmen i Havshamnen. Senare även Sjöbjörnarna som medlem nummer 51. Pappas första seglingen skedde som ettåring, från Skifferholmen till Pentala. En intressant koppling mellan idrott och dåtidens storpolitiska maktbalans mellan väst och öst kunde beskådas lokalt på Skifferholmen av familjen vid OS 1952. De Sovjetiska seglarna hade sin bas på Skifferholmen med minst varsin politruk som följde dem var de än gick och vars enda uppgift var att förhindra avhopp till väst.
1960 seglade Lillo med bröderna Classe och Kitta samt ytterligare ett par vänner utan föräldrarnas vetskap mot västkusten. Officiellt skulle seglingen ske i Stockholms skärgård, men planen var i verkligheten lite diffust kring någon kappsegling i Marstrand. När man nått Malmö var pengar, mat och cigaretter slut. Från en telefon på en restaurang kontaktades pappa Holger om den prekära situationen. Bröderna emotsåg bannor och senare bestraffning. Till sin förvåning fick de visserligen en uppläxning, men mest för formens skull. Därefter utlovades pengar för den återstående seglatsen men då under villkoret att de åtminstone måste segla till Köpenhamn innan de fick vända hemåt. Därefter bad Holger om att få tala med restaurangens hovmästare och bedyrade en snabb överföring av pengar till restaurangen om de kunde erbjuda ynglingarna ordentligt med mat, vilket hörsammades Kravet om segling till Köpenhamn uppfylldes redan vid nästkommande dagsetapp som dokumenterades med film från Köpenhamns zoo av Kitta. Både pappa Holger och mamma Jenny var förmodligen stolta över tilltaget. Lillo skickade senare in en uppsats om äventyret till HSS i tävlan om årets långseglats och erhöll Helsingfors Segelsällskaps långfärdstecken 1960.
Något halvår efter seglingen till Köpenhamn besökte Lillo Göta Källare där han träffade Vanja Sandqvist. Tycke uppstod och för att förlänga kvällen skulle Trumfen som låg på Djurgården prompt visas. De tog en taxi dit där båten och föregående sommars äventyrliga segling beskrevs i minsta detalj. Mamma var mer intresserad av Pappa än segling och segelbåtar men lyssnade tålmodigt. Därefter vandrade de hem i natten för att kort därefter bli ett par. 1962 gifte de sig i Köpenhamn!
Långt senare, efter en längre renovering av familjebåten kompletterades långseglingar med kappseglingar. De senare kröntes med framgångar. Vid Scandal Beauty Trophy på Riddarfjärden 1981 och 1983 korsades mållinjen som första båt. I den TV-sända kappseglingen 1981 uttalade sig den kända Starbåtsseglaren Sune Carlson som var TV:s expertkommentator om en mycket fint genomförd segling och slutade med ”…och vilken fin start de gjorde också”. Det gjorde pappa och farfar stolta.1989 seglades Gotland runt trots att detta inte är de mest lämpade vatten för en långsmal och låg skärgårdskryssare. Det mest dramatiska skedde innan start. Maxiracern ”The Card” som skulle delta i kommande ”Whitbread Round the World Race” startade i samma klass seglade rätt in i sidan på segelbåten ”Puls”. Det innebar ett stort hål i sidan och båten riskerade att sjunka men kunde med viss möda tas iland flytande. Pappa seglade också som skeppare över Atlanten med brodern Kittas Hallberg Rassy ”Nilla”. Vid denna segling deltog även barndomskamraten Lasse Florin samt att Classe och svägerskan Kisse (Christel) seglade med på första etappen till Bermuda. Pappa gjorde även seglingar i Nordsjön till England och Holland med Kittas senare båt ”Barcarole”. Vår skärgårdskryssare är fortsatt kvar och seglar i familjen till största delen tack vare pappas idoga arbete att renovera och underhålla båten under hela sitt vuxna liv. Från försomrar under andra hälften av 1950-talet vid Helsingfors Segelsällskap på Skifferholmen fram till 2018 vid Djursholms båtvarv på Skraggen. Vid pappas sista kappsegling ”förde” han Trumfen den första mycket tuffa seglingen på Kanholmsfjärden vid Sandhamnsregattan 2017.
Tennis utvecklades till ett intresse i mitten av 1960-talet. Att börja med en ny idrott i vuxen ålder innebär att tekniken sällan blir helt fulländad. Ungefär som skillnaden mellan modersmål och att tala ett språk flytande. Pappa förbättrade sin teknik med hjälp av den legendariska tränaren Vladimír Zábrodský till en bra nivå. Med ett gott bollsinne, god fysik och taktiska förmågor utvecklades pappa till en habil spelare med en lite egen stil. Pappa tävlade i klubbmästerskap, men även i turneringar som Ostkusten Pärla, samt under en semesterresa mixeddubbel med mamma i Funchal på Madeira. Tennis blev en regelbunden vana tillsammans med många tennisvänner i Danderyds tennisklubb.
Somrarna tillbringades under många år strax söder om Valdemarsvik på sommarstället och tidigare bondgården Grindsveden. Som mindre barn kunde vi roa oss med allt som fanns på landet, men efterhand saknade vi idrottsaktiviteter som exempelvis tennis. Banan vid Grännäs camping låg en bra bit bort och vi hade varken pengar eller körkort för att kunna ta oss dit och spela”.
På fastigheten fanns emellertid en gammal husgrund utan hus men en jämn betongplatta, Vad som hade hänt med huset var oklart men här anlade pappa ett bollplank och vips kunde vi likt Björn Borg träna våra grundslag mot planket. Utan grannar var det heller ingen som stördes av det eviga dunsandet. För oss barn som introducerades i tennis gavs goda möjligheter att utveckla vår teknik, där vår äldsta bror Torbjörn blev familjens bästa spelare som senare spelade Collegetennis för University of Tulsa och tävlade på hög nivå och vann några ATP-poäng i dubbel.
Pappa tog oss årligen till Stockholm Open där vi fick beskåda dåtidens stjärnor; Stan Smith, som vid tiden inte var namnet på en fritidssko, Ilie Nastase som spexade och underhöll med sin bollkänsla, Tom Okker som kunde skruva sin forehand runt nätstolpen, eleganten Adriano Panatta, gentlemannen Arthur Ashe, en ung ambitiös Björn Borg med flera. Jag tror jag har alla deras autografer i någon gömma.
Själv blev jag 1974 som nioåring indragen på banan av Nastase och Connors i en dubbelmatch de spelade tillsammans på bana 5. För dagen omdöpt till ”Banana 5” av arrangören och utsmyckad med bananklasar i varje hörn. Det var en skämtsam passning till spelarna som året innan gjort sig roliga på bekostnad av det svenska ordet ”bana” för ”court”. Vi barn och ungdomar satt längst fram för att följa våra idoler, ”spexaren” och ”gossen ruda” som dubbelpar. Vid ett tillfälle dömdes deras boll felaktigt ut av linjedomaren enligt Nastase och Connors. Vi barn höll med, vilket Nastase uppmärksammade och genast hämtade mig att vittna framme hos huvuddomaren vid domarstolen och avge min observation om det felaktiga domslutet. Mitt vittnesmål övertygade inte domaren, men som tack fick jag en banan från en av arrangörens klasar av Nastase och publiken fick ett stort garv.
1975 fick vi följa med till den avgörande dagen när Sverige spelade final mot Tjeckoslovakien i Davis Cup på ”Kungliga”. I det svenska laget ingick Björn Borg, Ove Bengtson samt Birger Andersson. Jan Kodes var stjärnan I det tjeckoslovakiska laget. Sverige vann vilket vid tiden var en stor händelse i Idrottssverige och en upplevelse för oss att få se på plats. Vägen till, inklusive finalen kunde vinnas tack vare ”Bragdbirgers” heroiska insatser i sina singelmatcher mot väsentligt högre rankade spelare. Långt senare spelade min storebror Torbjörn mot Birger i en tävlingsmatch. Torbjörn vann första set och hade “momentum” för att vinna matchen i andra set. Den rutinerade Birger ”tvingades” då plötsligt till ett byte av skor som drog ut på tiden. När matchen småningom återupptogs vändes spelövertaget till Birger Anderssons fördel som till slut kunde vinna.
Pingis var för oss lite som en pendang till tennisen. Stora framgångar för Hasse Alsér, Kjell ”Hammaren” Johansson och Stellan Bengtsson kunde heller inte ignoreras utan inspirerade. Vi fick racketar i idolernas namn som julklappar och det stora vardagsrummet inreddes med ett pingisbord. Vi spelade vid varje ledig stund. I vårt hus arrangerade jag “Macricupen” tillsammans med min klasskamrat Christer Wallensten där vår utstuderade plan var att någon av oss skulle vinna. I ljuset av vår överskattade förmåga vanns lyckligtvis tävlingen mycket rättvist av vår klasskamrat Helena Ryd med uppväxt i en utpräglad pingisfamilj. Året efter växte turneringen ur vårt vardagsrum och vi flyttade tävlingen till Ekebyskolans gymnastiksal för att året efter läggas ned.
Pingisbordet användes vid större middagar som nästan undantagslöst dukades av efter middag för rundpingis. Spelet skedde med böcker när det saknades racketar till alla. Pingisen visade på det vis som idrott var en betydande del av det sociala umgänget som bejakades av våra föräldrar.
Den idrott som pappa höll ut längst med var skidåkning. Med början på 1960-talets mitt inleddes skidåkarkarriären med ett första Vasalopp som utöver vätskekontroller inkluderade rökpauser.
Det första Vasaloppet åkte pappa tillsammans med kollegan Jan Westlund. Logistiken för loppet innebar inkvartering i Transtrands skola där klassrummen var utrustade med madrasser. När de sen eftermiddag anlände till skolan rådde stor aktivitet med förhoppningsfulla och nervösa skidåkare som vallade sina skidor inför morgondagens utmaning. Efter placering av sängkläder på rätt plats gav sig Jan och Henrik, utan tidigare erfarenhet ut på ett träningspass dagen före den förestående fysiska utmaningen! Med inspiration av alla skidåkare blev turen längre än tänkt och när de återkom till skolan var den helt nedsläckt. Alla övriga skidåkare med lite erfarenhet försökte få den mycket viktiga sömn de behövde. I korridoren på väg till klassrummet trevade sig Jan och Henrik fram i mörkret genom att hålla en hand på väggen för att inte göra något väsen och störa övriga sovande skidåkare. Vad de inte visste var att alla färdigvallade skidor hade ställts upp i prydliga par längs hela korridoren. När den första trevande handen mötte en oväntad skida började den glida för att likt fallande dominobrickor fälla efterföljande skida i en allt snabbare takt. Resultatet blev ett obeskrivligt oväsen som väckte samtliga skidåkare och alla skidor blev liggande i ett stort ”plockepinn”. Dessutom måste alla skidåkare gå upp för att reda ut så att deras skidor med valla var oskadade inför morgondagens lopp. Jan och Henriks populariteten låg sedan långt under fryspunkten. Pappa återkom aldrig till ett boende på skolan… Senare fick pappa även låna familjen Gunvor och Jan Af Petersens stuga i Sälen som bas för Vasaloppet
Senare slutade pappa röka och hans skidåkning utvecklades både tekniskt och fysiskt. Pappa, som den kunskapstörstande person han var utforskade träningsmetoder och näringsfysiologi. Kolhydratuppladdning lades tidigt till förberedelserna inför förestående Vasalopp. I min tidiga barnatro var jag övertygad om att pappa skulle vinna och synas på TV vilket jag nämnde för mina klentrogna kompisar i Mörbydalen. Pappas simträning från ungdomsåren var till hjälp och Lasse Florin blev en idog skidåkarkamrat i många Vasalopp och andra långlopp på kontinenten. Pappa slutförde 26 Vasalopp där den bästa tiden var 6 timmar och 59 minuter. Totalt startade pappa i drygt 30 lopp men på senare år bröt han loppen när det tog emot för mycket. Devisen var att hellre försöka genom att starta men att bryta när kroppen sade ifrån. En klok strategi för att uppehålla fysiken längre upp i åldern utan att slita alltför ont. Jag minns ett Vasalopp där jag, min barndomsvän Ola Hökstrand och pappa råkade på varandra strax efter start vid vägövergången i Berga by. Vi kunde konstatera att vi var absolut sist i fältet. Jag gav mig därefter av på en jakt för att återta förlorade placeringar mot mål medan både pappa och Ola senare bröt loppet.
Skidåkningen blev ett stort intresse för mig med vissa tävlingsframgångar. Träning och tävling skedde för Enebybergs IF. Pappa engagerade sig i klubben genom att under barmarkssäsongen anlägga och förbättra underlag för 2,5-, 5- och 10 km-spåren tillsammans med ordförande Holger Johansson samt tränare Rune ”Räven” Karlsson. På vintern hjälpte pappa till med att skotta snö och spåra med en nyinköpt skoter vars finansiering han ordnade med “företagsvänner” som sponsorer. Skotern kunde klubben senare donera till kommunens anläggning vid Enebybergs IP. Pappa var även speaker vid det årliga Vikingaloppet som klubben arrangerade.
På senare år deltog pappa, mamma och Lasse Florin i König Ludvigs Lauf i tyska Oberammergau och Marcialonga i Italienska Dolomiterna. Jag åkte med mamma och pappa en gång för att åka König Ludvigs Lauf tillsammans. Vi testade banan, dagen före som inkluderade depåstopp med tysk öl och Wienerschnitzel i en tysk liten alpby som spåren passerade. Det aviserade ett mer avslappnat kapitel av skidåkningen, fjärran från Vasaloppets mer krävande förutsättningar och kolhydratuppladdning och omfattande barmarkstträning.
Skidåkning är en sport som anammats av alla i familjen och jag skulle i mörker fortsatt kunna gå ner i källaren i det gamla huset på Granevägen och längst ner till höger känna de gröna gummibanden där de hängde och utgjorde dåtidens ”stakmaskin”.
Pappas sprang också två maraton i början av 1990-talet, vilket så här i efterhand kanske inte var så klokt då hans knän vållade honom svåra bekymmer senare i livet, men som han ändå fullföljde och var stolt över. Om detta var orsaken till knäproblemen kan också diskuteras.
Med denna livsexposé utifrån en ”idrottsfacett” kan det konstateras att idrotten på alla möjliga vis knöt ihop pappa/Henrik/Lillos liv. Det visar också en fond och era av svensk och delvis finsk idrottshistoria som ett sammanhållande kitt på många plan. I hemmet förekom även en rad lekfulla gymnastiska aktiviteter som att stå på händer, spela ballongtennis eller att kasta upp vindruvor för att fånga dem i munnen mm. Allt med största inlevelse och viss tävlan där vi alla medverkade.
För att inte helt ignorera pappas intellektuella kapacitet och yrkesmässiga bidrag kan det konstateras att den stora mängd fackböcker inom allsköns områden, men främst ekonomi som vi varit tvungna att städa bort, tillsammans med hans nästan fotografiska minne vittnar om en stor kunskapsbas som han omsatte i sitt yrkesliv. Hans kollega sedan tidiga 1960-talet, Sam Sjöberg sa till honom flera gånger att han borde doktorerat och blivit professor med sin kapacitet och intellekt. 2010 beskrev han själv förkortat sin yrkeskarriär som: ”Mitt arbetsliv kan delas in i två skeden. Det första i den privata sektorn (1962-1992) då jag arbetade med programmering, systemutveckling, säkerhetssystem för nya produkter (tankomat, bankomat, in-och utpasseringssystem) och konsultverksamhet. Under denna period tog jag civilekonomexamen vid HHS, 1971 (samt påbörjad men ej avslutad doktorsutbildning). Den andra perioden var jag (1993-2006) i den offentliga sektorn inom området transportpolitisk analys- och utredningsverksamhet.” Efter detta drev pappa en liten konsultverksamhet under några år, bland annat genom att driva organisationen BISEK (Bilens sociala och ekonomiska betydelse och en del andra uppdrag med inriktning på transportpolitisk analys.
Pappa läste även skönlitteratur, biografier, historia, en rad tidskrifter däribland dagstidningar och varje nummer av Economist. Han kunde nästan alltid kommentera omvärldens skeenden på basis av goda kunskapsgrunder.
Var pappa då en renässansmänniska helt utan brister? Svaret är förstås nej. Han, som alla människor hade flera svagheter, men dessa håller vi för oss själva och minns hans styrkor…
Runmarö 2026-07-03
Magnus Swahn
Läs mer
2026 – juni. Kort nekrolog över Henrik Swahn samt Henriks artikel “Trumphen – seglingsminnen från en klassiker”
Seglingsminnen från en klassiker
2025 – januari-mars. Bengt Jörnstedts intervjuer av Henrik Swahn med tillbakablick på segling med Trumph
Artikel del 1 i Veteranbåten nr 1 2025
Artikel del 2 i Veteranbåten nr 2 2025
Film från segligen till och från Köpenhamn 1960
Cigaretter, ägg och sardiner till Köpenhamn – Sailing Classics
