Framgångar och svågerkamp vid Sandhamnsregattan 1947

Det andra världskriget hade mer eller mindre satt stopp för segling, men efter krigsslutet återupptogs seglandet mycket fort i Finland. Sandhamn eller Stockholm blev de givna målen för långfärderna, sedan järnridån sänkt sig mellan Helsingfors och Reval. Varje sommar på det sena 1940-talet seglade större eller mindre båtlag västerut antingen på långfärd eller för en kappsegling. Nämligen Sandhamnsregattan.

De långa krigsårens drömmar om deltagande i internationella regattor kunde i Finland förverkligas redan 1945 då åttan Vågspel och sexorna Boo-Hoo och Irma deltog i Sandhamnsregattan. Läs referat från Vågspels deltagande.

Svenskarna stödde aktivt det finländska deltagandet. Eftersom det efter kriget var svårt att erhålla valuta i Finland gjorde KSSS-arna stora ekonomiska uppoffringar för att få med de finländska båtarna och tog emot de finska seglarna gästfritt och hjärtligt.

Den märkliga indiansommaren 1947 medförde dock för Stockholmsskärgårdens del ett par ordentliga regndagar och otursamt nog inträffade de just under regattan. Detta år deltog två HSS-båtar i Sandhamn. En var 75:an Trumph som nu var lika segerrik i handikappklassen som då den under sina första år på 20-talet dominerade de stora skärgårdskryssarklasserna.

Även 30:an Pani deltog i seglingarna med Birger Slotte från Helsingfors som rorsman. Birger som konstruerat åttan Vågspel var även, svåger till Holger Swahn, skeppare på TrumphenPani ägdes av paret Ingrid och Bruno Holmström. Ingrid var född Sandbacka 1903 i Gamlakarleby och då Sandbacka är en av tre grenar i Slotte-släkten, rådde ett avlägset släktskap. Ingrids syster Agnes var gift med Birgers äldre bror Helge. Då varken Ingrid eller Bruno var speciellt intresserade av segling fick Birger segla Pani i denna Sandhamnsregatta . Birger och Doris barn, Kristian och Magnus lämnades i Raudaskylä i norra Österbotten hos deras farbror Viking.

Första öppna regattadagen den 7 augusti regnade det mycket påtagligt och en byig och växlande vind från nordkanten gjorde seglingen ganska chansbetonad. För första gången startade man nu vid Sandhamns Stångskär och det blev en lång läns ned till C-flaggen, slör till D och kryss upp till Revengegrundet samt vidare till målet. På eftermiddagen mojnade vinden ut och det blev en våt och tålamodsprövande affär för många att komma i hamn.

Andra dagen blev ännu våtare än den första och regnet öste ner utan uppehåll. Denna gång gick starten vid Revengegrundet för läns i den nordliga vinden. På kvällen hölls festmiddagen i det till bristningsgränsen fulla klubbhuset, där klubbmästare och restaurangens folk lågo i som remmar för att få allt att gå i lås, och man lyckades, under över alla under. Ordförande Jacob Wallenberg höll högtidstalet och yttrade följande:

”KSSS ber att få hälsa sina gäster, sina hedersledamöter och sina medlemmar hjärtligt välkomna till årets Sandhamnsvecka och idag särskilt till den högtidsmiddag som traditionellt avhålles i samband därmed. Vi be att först och främst få uttala vår tacksamhet över att så många utländska och inländska fartygsägare även i år med sina båtar kommit till Sandhamn. Genom den stora anslutningen som vår regatta kunnat glädja sig åt ökas konkurrensen båtarna emellan och förlänas det höga sportsliga värde som vi eftersträva…

…Det är för oss en särskild glädje att så många representanter för andra nationer kommit hit såväl till våra s.k. pokalseglingar som till själva Sandhamnsregattan. Våra vänner från Finland ha även i år glatt oss med ett talrikt deltagande. I och för sig är detta naturligt, våra sjö- och skärgårdsförhållanden äro, om icke desamma, så åtminstone lika. Samma båttyper förena oss även, band som fötts och fördjupats genom segelsporten… Kvällen avlöpte även fortsättningsvis i en mycket trevlig atmosfär.

Tredje dagen går till annalerna som en av de hårdaste kappseglingarna på mången god dag. Haveristerna voro legio och många allvarlig betonade mastoppningar ägde rum långt ute till havs. Det blåste vid pass 10 sekundmeter nordligt på morgonen men väderrapporten utlovade hastigt avtagande vind. Därav blev intet, Istället rev nordan i så att det rök om vattnet. Hela säkerhetsapparaten sattes på ett svårt prov och eskaderchefen, kommendör Hamilton, kunde först på kvällen känna sig riktigt säker att alla haverister var i hamn. Som exempel kan nämnas att en av flottans u-båtar av en slump fick se en masttappare då den höll på att driva in I Brandskärgården. Den togs på släp av u-båten i sista ögonblicket.

I hårdvindseglingen vann Pani med Birger Slotte till rors sin klass denna dag. I Sandhamn var även Doris, Birgers hustru och Holger Swahns syster för att beskåda seglingarna. Efter kappseglingen med många segel- och masthaverier kom Trumph i ensamt, men med hänsyn till vindstyrkan verkligen dramatiskt majestät i hamn. Doris som med stigande oro har följt seglingen tar emot sin bror Olle (Holger) med orden ”Gud ske lov att ni har avbrutit.”  Olle: ”Avbrutit? I helvete heller, vi har vunnit!”

Trumph vann första pris de tre dagarna de startade.

Källa: KSSS 1948, , Helsingfors Segelsällskap 1893-1993 samt Kristian och Magnus Slotte