Luleå by night, eller var det dag?

Vintern och våren 1988 var hektisk med en omfattande renovering av båten, som också inkluderade motorinstallation. Målet för sommarens segling var redan bestämt – Luleå och VM för 12:or. Vi skulle göra slag i saken och beskåda dessa vidunder som används i Americas cup. De bästa båtarna och besättningarna skulle vara med och Luleå utlovade en folkfest. Som alltid vid stora projekt är det svårt att hålla tider. Så skedde även för denna omfattande förbättring av Trumphen. Avresan som planerats till dagarna före midsommar fick skjutas och midsommar firades vid mastkran istället för majstång.

Efter intensivt arbete dygnet runt kunde avresan ske. Ombord var Magnus, Katten, Wille, Ola, Krister. Första etappen var Gräsö vid Öregrund för att hämta upp PG som också skulle med till Luleå. I närheten av Öregrund var vi tvungna att hålla undan för ett stort timmersläp. Oturligt nog dolde därför släpet oss för PG som från Gräsö spejade efter oss. Målet var att guida oss in i deras hamn för att därefter bjuda oss på en magnifik smultrontårta som hade färdigställts för vår räkning. Eftersom vi inte fick kontakt lade vi  oss över natten i Öregrund och PG fick ansluta morgonen därpå med hjälp av skjutsande motorbåt. Den missade tårtan grämer fortfarande…

Efter avsegling från Öregrund vidtog en kamp mot klockan i mycket svaga vindar. Målet var ju att se lite av seglingarna i Luleå. Samtidigt skulle den nya motorn köras in och fordrade service efter 50 timmar. Möjligheten att gå för motor var därmed begränsad. Vi delade in oss i vakter och seglade dygnet runt. När hastigheten närmade sig stillaliggande kördes motorn. Timmarna gick och vi började inse att 50-timmars service nog skulle bli nödvändigt.  Vi ringde via VHF till auktoriserade serviceställen och fick slutligen napp i Holmsund utanför Umeå. I morgonkulan klockan 05.00 närmade vi oss Holmsund från havet och vi gjorde ett vaktbyte där Magnus och PG tog över. Övriga i besättningen törnade omedelbart in och insegling skedde med slör i 7-8 knop i osedvanligt starka vindar denna vecka. Det enda orosmolnet var dimbankar som stundtals tätnade. Väl inne i Holmsund insåg vi vårt misstag. Det fanns två hamnar och vi hade seglat in i den för kommersiella fartyg. Småbåtshamnen låg norr om oss och för att komma dit fodrades nu en kämpig kryss i växande motsjö, förbi en avskiljande lång udde. Vi vände runt och påbörjade kryssen då vi plötsligt fick syn på en genväg. Som kunde seglas i medvind. Vi hade begränsade sjökort för området men det var en utprickad farled även på översikten. Lockelsen blev för stor. Vi föll av in i sundet som snabbt och geschwint skulle tas oss till småbåtshamnen och motorservice. Farten ökade dramatiskt upp till 9 – 10 knop. Halvvägs in i sundet syntes plötsligt en prick som vi inte har med i vårt översiktskort. Snabbt fattades beslutet att ta pricken på förmodad rätt sida, men att för säkerhets skull “kära” pricken för att eventuellt kunna gå på fel sida. Oturligt nog  markerade  pricken  grundet. Vi far på grundet, turligt nog i något avstannande hastighet. Tvärstopp. Aldrig har  så många sovande ombord kommit upp så snabbt på däck.

När alla hämtat sig från chocken kan det konstateras att vi sitter fast ordentligt. För att komma loss läggs ett ankare i akter om båten samtidigt som vi kränger båten genom att tre personer hänger längst ute på bommen. Utan framgång backas motor och dras i ankarlina. Krister på bommen önskar vila och bommen skotas in över däck för att ta nytt grepp. Precis över däck och däcksvinschen går dirken av och den sju meter långa träbommen med tre man rasar i däck. Wille, som hänger på bommen får allt över ena benet. Vår bedömning är brutet lårben, förstämning ombord. På något vis kom vi dock loss vid smällen och ankare tas upp. I samma stund tätnar tidigare nämnda dimbankar och inom kort har vi ingen landkontakt någonstans. Med allvarligt skadad ombord anropas Sjöräddningen för att guida oss in genom dimman. De kommer och visar oss vägen till sjöräddningsstationen. Wille körs till lasarettet.

Uppe i sjöräddningstornet väntar några i besättningen på besked om Willes tillstånd. Trumph ligger efter inlotsningen vid deras brygga. Utifrån havet ser vi hur Robotbåt Umeå närmar sig från havet och passerar sjöräddningsstationen. Förvånat hör vi hur kommunikationsradion knastrar till och en myndig stämma meddelar att det är befälhavaren på HMS Umeå som undrar var det är för båt som ligger vi sjöräddningens brygga. Radiooperatören meddelar att det är Trumph. Svaret kommer omedelbart.

– Meddela Trumphs besättning att de är bjudna på kaffe ombord i mässen klockan tre.

Strax därpå dyker Wille upp ledbruten, men endast med diagnosen lårkaka och stränga förhållningsorder om att inte aktivt arbeta med seglingen ombord den närmsta tiden. Wille följer rekommendationen ordagrant med en öl liggandes på kojen i kajutan, ropandes kommandon till oss andra. Glada över att inget var brutet tar vi oss till motorservice för att senare lägga oss vid HMS Umeå. Vi mottas varmt av befälhavaren Carl Arvid Klingspoor som bjuder på kaffe där vi får berätta alla detaljer om båten och seglingen. Därefter förevisas fartyget och Umeå tidning kommer ombord och vill fotografera oss ihop. Efter kaffet meddelar Carl Arvid att han måste lämna oss för en officiell middag, men att fartyget står till vårt förfogande, framförallt duscharna som han tycks mena att vi behöver efter vår tid till sjöss utan tvagning. Senare på kvällen seglar vi norrut för att hinna se lite kappsegling. Även HMS Umeå ska dit för att beskåda seglingarna med Kungen och Drottningen ombord. I Luleå dagen därpå har besättningen för returseglingen anlänt samt att major och meteorolog Åke Larsson från Kalix som tidigare var mitt befäl under militärtjänstgöring bjudits ombord för att beskåda seglingarna. När vi seglandes tittar på tolvorna kommer HMS Umeå upp mot oss med Carl Arvid, Kungen och Drottningen vinkandes från bryggan samtidigt som vi ser hur Carl Arvid förklarar vilka vi är för kungligheterna.

Hemseglingen med Trumphen gjordes av Henrik, Vanja, Tove samt Millis. Det är en annan spännande seglarhistoria

Källa: Magnus Swahn, Umeå tidning